LETSGETFASHION

Har precis läst slut denna bok, som jag fick av min vän frida när jag fyllde 20 har jag för mig.
Den kom ut 1994 och är ett unikt och i högsta grad självupplevt tidsdokument från punkens era. Samtidigt är det en berättelse många som levde då nog kan känna igen sig i. Jag å andra sidan som inte levde då chokades av många saker men kunde också se likheter med hur dagens samhälle se ut och hur dagens ungdomar beter sig.
Själva unnis sätt att skriva är verkligen märkligt, henne meningar som jag ibland ansåg som felaktiga menings uppbyggnader gjorde mig förrvirad
Jag vet faktiskt inte om jag tyckte om den eller inte.

Utdrag ur boken:
Jag minns så väl hur jag låg på rygg i min vardagsrumssoffa i lägenheten på Gamla Väster i Malmö, det måste ha varit en lördag, och hörde skrålet från hemvändande kroggäster nerifrån gatan. Jag var stjärnklar. Höggradigt tjackpåtänd. Bredvid mig stod en kaffetermos och jag hällde upp en ny kopp. Fortsatte att läsa. Sartres romantrilogi. Andra boken gick lite trögt. Tittade för ett ögonblick ner på golvet som täcktes av en sisalmatta. Konstigt, det där mönstret... det rörde på sig. Det kunde väl inte vara möjligt. Försökte skärpa blicken. Jo, hela golvet krälade. Som en myrstack när man stannat framför den och barren efter ett par sekunder tonar bort bakom den frenetiska aktiviteten. Men det här var lite skumt, faktiskt. Jag fick helt enkelt låta bli att titta på golvet. Så fort jag höjde blicken fick jag syn på fönstret.
Den tid som vanligtvis förflyter från perceptionsögonblicket till ett översatt meddelande i hjärnan fördröjdes och det var i denna förskjutning som det inträffade som man annars bara hört och läst om.
Klockorna stannade.
Därefter tryckvågen av språngande naken skräck. Fasan stormade in genom fönstret och adrenalinet gick upp på högvarv, äntligen, och jag rivstartade, ryckte åt mig väskan, sköt upp ytterdörren så den slog i väggen, tog varje våning i två kliv, fick upp porten och for ut som en projektil.